pimimim

M träffade jag när jag var 15 och vi pendlade till varandra med tåg, en snabb resa på mindre än tjugo minuter. Då kändes det som en evighet. Första gången vi skulle ses hemma hos honom följde en av mina dåvarande bästa kompisar E med. Vi satt på tåget, lite smånervösa. Jag kände inte honom så bra, vi hade bara träffats ett par gånger. Jag vände mig mot E och sa "Om han skulle visa sig vara en psykotisk mördare och döda oss, vill jag att du ska veta att jag älskar dig som kompis och är så glad att du följde med!".

Telefonräkningarna drog iväg rejält, eftersom vi pratade långt in på nätterna. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Men som med de allra flesta första kärlekar gör, så gjorde även vårt det. En vårdag. Mina tårar rann, och jag trodde aldrig att de skulle ta slut. Men även tårarna tog slut. Kärlek blev vänskap och lång tid efteråt kunde jag ringa och bara prata strunt med honom. Idag är jag SÅ glad att just Mackan var min första kärlek.