pimimim

Happy face!

"Man måste sikta mot stjärnorna, så når man åtminstone trädtopparna!"

Så sa jag till en av mina tidigare chefer som anlitat mig för frilansuppdrag, när jag kontaktade henne för att fråga om hon ville ställa upp som referens för ett jobb. Jag sökte jobbet, utan ens en tanke på att kunna få det för det var ett sådant drömjobb som fanns uppe bland stjärnorna. Nåväl. I januari fick jag ett brev om att jag skulle få skriva ett provjobb. Jag gapade i en timme, av chock. P skrattade, log, hurrade och grattade mig till att jag kommit så långt. Jag satt sena kvällar och mina ögon gick i kors, men jag skrev så fingrarna blödde för att få till det bästa resultatet jag nånsin skrivit. Och fan, det blev bra, det blev det verkligen. Jag skickade in det, tiden gick och jag tänkte "Jaha, men det var ju häftigt att få komma så långt i alla fall"...

.. tills den dagen då hon, självaste chefredaktören, ringde och ville att jag skulle komma på intervju. På skakiga ben (inte bara av nervositet, jag trodde även att jag skulle kunna gå den "lilla" promenaden från centralen till Hammarby Sjöstad, vilket tog över två timmar innan jag gav upp och tog tunnelbanan sista biten) stegade jag upp för trapporna och in på Frida Förlags redaktion. Mötte chefredaktören och högsta chefen för förlaget och efter ca en timmes intervju gick jag lyckligt hem, fortfarande på skakiga ben.

Dagen efter fick jag veta. Jobbet var mitt! Inte illa, inte illa alls. Kommer jobba värre än nånsin ett litet tag, men när man älskar det man gör är det verkligen värt det.