pimimim

Att vakna ett tiotal gånger per natt skulle kännas ofattbart och skrattretande för ett år sedan. Idag är det verklighet. Vår nya familjemedlem sover nämligen som en kratta. 

 

Exempel från natten.

 

Scenario 1: H ligger i sin säng, nyss somnat om efter att ha käkat. Undertecknad har krupit ner i dubbelsängen under största, möjliga tystnad och ligger blixtstill samtidigt som jag ber till högre makter att han ska sova vidare (lättväckt kille får eget rum i april). Då får den snarkande pappan plötsligt för sig att han ska vända sig om (knappast under största, möjliga tystnad) och prasslar med täcke, puffar kudde och är alldeles för högljudd. Räknar tyst till tre, sen kommer de numer välkända små lätena från spjälsängen som indikerar att jag får vänta med att somna om ett tag till. Där och då var den där pappan himla billig...

 

Scenario 2: H har ätit och somnat för 514:e gången och ska läggas ner i sängen. I det kritiska ögonblicket där han ska lämna min famn och läggas i den kalla sängen fastnar jag såklart med håret i hans mobil. Med mirakulösa gymnastkunskaper lyckas jag få ner honom sovande i sängen, med mitt huvud fast i kondtig vinkel, innan jag kan trassla loss håret. Där och då var den där mobilen himla billig...

 

Men sen vaknar man på morgonen av liten, som vid 5-snåret då den här mamman gav upp fick komma över i dubbelsängen, petar en i ansiktet tills man vaknar. Och när man tittar upp möts man av ett stort, tandlöst leende och då är (nästan) alla vaknätter glömda. Älskade unge.